Stefan Green
97-04-21
Var finns Abrahams hem?
Den geografiska placeringen av Ur har alltid varit av stort intresse för dem som studerar Bibeln. Det finns bibelställen som talar om kaldeiska Ur som Abrahams barndomshem (1 Mos 11:26, 31, 15; Neh 9:7), medan andra bibelställen antyder ett nord-mesopotamiskt ursprung för Abrahams familj (1 Mos 24:4, 7, 10, 29; Jos 24:2) . Senare, efter Abrahams död, förekom flera patriarkaliska kontakter med denna norra del av Mesopotamien (1 Mos 24; 28-31). Det finns en intressant koppling här, eftersom vi inte behöver accepterar det liberala antagandet att den ursprungliga texten är förvanskad.
Vid innersta delen av Persiska viken, i södra delen av alluvial området, mellan floderna Tigris och Eufrat, har man upptäckt en av de tidigaste civilisationerna i den mänskliga historien, Sumer (cirka 3000 f Kr). Sumer var aldrig ett riktigt imperium, utan fungerade som statsstäder, där bland annat bibliska Ur ingick (1 Mos 10:9-10).
Det fanns flera städer i Mesopotamien som använde rotformen Ur, men den mest kända hör geografiskt hemma i det urgamla Sumer, i södra Mesopotamien. Huvudkullen ligger 100 km från den innersta delen av Persiska viken (i sitt nuvarande läge), 137 km sydost om Bagdad, och 6 km väster om Eufrats nuvarande flöde. Staden ockuperade ursprungligen en viktig placering på östrabanken innan floden ändrade sitt lopp.
Staden återupptäcktes av J E Taylor 1854. Platsen tilldrog sig hans intresse på grund av en mäktig konstgjort kulle, som visade sig vara en ziggurat. Efter att ha drivit in ett spjut genom jordlagret ända in till tegelkonstruktionen, och grävt fram hörnen på strukturen, upptäckte han snabbt cylindrar av ugnsbakad lera med kilskrifter på. Cylindrarna var tillverkade av hantverkare som arbetade för Nabonidus, Babylons siste kung (556-539 f Kr). På dessa cylindrar högtidlighöll han sitt återuppbyggande av zigguraten, men samtidigt tillskrev han den ursprungliga byggnaden mycket tidigare kungar, Ur-Nammu och hans son. Platsen identifierades tydligt av Nabonidus, då han kallade byggnadsverket för ”Egish-shir-gals ziggurat i Ur.” Systematiska utgrävningar gjordes senare av Pennsylvania universitetet och Brittiska Museet under 1920-talet. Man känner därför till stadens historia fram till början av tredje årtusendet f. Kr. Ur var då huvudstad i det Sumeriska riket, en av de äldsta civilisationerna i världshistorien. De tidigaste bosättningarna i området, som blev det blomstrande Ur, sträcker sig tillbaka till cirka 4000 f Kr.
Gamla Testamentet är tydlig angående Abrahams hem i lägre Mesopotamien. Det var ifrån det kaldeiska Ur som Tera emigrerade till Haran med sin son Abram och resten av familjen (1 Mos 11:28-31). Därefter dog Tera i Haran (1 Mos 11:32). Abram fick då en kallelse från Gud ”att gå ut ur ditt land [Haran] och från din släkt och din faders hus, bort till det land [Kanaans land] som jag skall visa dig” (1 Mos. 12:1). Abram, som ursprungligen hade fått denna kallelse i kaldeiska Ur (1 Mos 15:7; Neh. 9:7; Apg 7:2-3), lydde Gud och drog ut från Haran och tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot med sig (1 Mos 12:4-5; Apg 7:4). Abram trodde på Gud när Han sa: ”Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse ..., och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:2, 3b).
Även andra källor vittnar om att kaldeiska Ur var Abrahams barndomshem. Eusebios citerar Eupolemus som sa att Abraham kom från en stad som hette ”Kamarine of Babylon” (eng översättning), vilket några kallade ”Urie”. Stefanos följde LXX när han hänvisade till ”Kaldeen” (Apg. 7:4). Muslimerna har däremot traditionellt trott att Ur var Urfa, en stad 3.2 mil nordväst om Haran, och som Grekerna kallade Edessa. Denna uppfattning (att Ur är Urfa) har tre skäl: gemensamma namn, klassisk och Arabisk tradition, och en tolkning av ”andra sidan floden” (’där fäderna bodde i forna tider’) i Jos. 24:2 som Syrien.
De bibelforskare som har en liberal utgångspunkt i sina studier av Bibeln, accepterar hellre den muslimska traditionen, att Ur är Urfa uppe vid Haran. Riktigt, i deras uppfattning, är att kaldéerna inte kom till södra Mesopotamien förrän i slutet av andra årtusendet f Kr, eller senare, långt efter det att Abraham vandrade på detta jordklot. De blev det dominerande folket, som så småningom etablerade det Ny-Babyloniska eller Kaldeiska riket, det rike som är associerad med Nebuchadnezzar i Daniel boken och 2 Kung 24-25; 2 Krön 36. Därför måste, enligt den liberala tanken, ”det Kaldeiska Ur” vara en förvanskning av den ursprungliga texten, eftersom Abrahams ”Ur” inte kan heta ”kaldeiska Ur”. En närgående granskning av detta kommer att visa att det ligger ett missförstånd som grund för detta antagande.
Den kvalificerande frasen ”kaldeiskt” är en förklarande anmärkning för en senare tidsålder då Ur och dess läge hade fullständigt försvunnit. Det fanns flera städer på den tiden som hade den gemensamma rotformen ”Ur”. Därför var det naturligt för de Hebreiska skriftlärda att revidera det då oförståeliga namn med en benämning som var bruklig för deras tidsålder, så att den som läste om Abraham i ”Toran” visste var Abraham kom ifrån. När man har förstått detta är det möjligt att harmonisera 1 Mos 11:27-12:5; 15:7; Neh 9:7 (”kaldeiska Ur” – södra Mesopotamien) med Jos 24:2 (”andra sidan floden” – norra Mesopotamien ).
Vid ett tidigt datum, då den centrala myndigheten var svag i Sumer, var beduinerna fria att slå sig ner för gott i de södra delarna av Mesopotamien. En södergående rörelse av stammar från Norra Mesopotamien pågår årligen än idag. Semitiska folkgrupper började alltså infiltrera dessa områden. De blev kända som akkadéerna, och levde fredfullt ibland sumerna. Så småningom tog de över sumernas kultur och blev den dominerande och styrande gruppen. Vid senare århundraden, kom andra semiter dit som exempelvis amoriterna och araméerna. Det är därför mycket möjligt att Tera eller hans förfäder (som var semiter) kom ifrån de norra delarna av Mesopotamien. De emigrerade till södern (det kaldeiska Ur) och bodde där, även om det inte är möjligt att säga exakt vilken semitisk grupp Tera kom ifrån.
1 Mos 24:4, 7, 10; 25:20; 28:5 berättar för oss att Abrahams familj och släkt kommer från området öster om floden Eufrats stora krök i norra Mesopotamien, där Laban bodde. Platsen hette Paddan-Aram (numera Tel Faddan, där Haran låg) som betyder ”Arams fält” (25:20), eller landet Aram-Naharaim som betyder ”de två flodernas Aram” . Mer specifikt måste det vara landet mellan Eufrat och Tigris i deras övre lopp, mellan Karkemis i väst och Nineveh i öst. 1 Mos 11:31 berättar att Tera tog med sin son Abram och andra familjemedlemmar, och drog ut från det ”kaldeiska Ur på väg till Kanaans land. Men när de kom till Haran, bosatte de sig där.” Sedan dog Tera (11:32) och Abraham drog vidare till Kanaan (12:1-5). Det innebär Haran låg på vägen mellan kaldeiska Ur och Kanaan. Allt det bekräftar det faktum att Tera, eller hans förfäder, kom ursprungligen från ”Arams fält”, emigrerade till Ur i Sumer, och sedan på Guds befallning lämnade ”kaldeiska Ur” för att gå till Kanaans land. Detta skulle då betyda, att det Judiska folket har sitt ursprung i det område, som idag består av Syrien.
De som har en liberal tolkning av skriften, menar emellertid att här har vi ännu ett bevis på att ”kaldeiska Ur” är en förvanskning. De menar, att om Abrahams Ur låg nere i söder hade hans far tagit genvägen genom öknen, för att nå Kanaan. Därför måste Ur ligga nära Haran i norr eftersom Tera aldrig gick genom någon öken. Detta är ett ganska svagt argument, eftersom det faller när man tittar på situationen i sitt sammanhang. Det finns tre anledningar varför Tera gick från Ur i södra Mesopotamien till Haran i norra Mesopotamien, istället för en genväg direkt till Kanaan:
1. De vanliga handelslederna följde Mesopotamiens flodslätter upp till Haran. En genväg hade fört dem rätt ut i öknen och en säker död.
2. Den bibliska traditionen menar att patriarkerna var araméer, ett folk som senare blev mycket berömda inom handelsverksamheten. Därför var det logiskt för Tera, som köpman, att följa handelslederna upp till Haran, som då var ett handelscentrum.
3. Abraham fick i kaldeiska Ur Guds kallelse att gå till ett land som Gud skulle visa honom (1 Mos 15:7; Neh 9:7; Apg 7:2-3). Denna kallelse förnyades efter Teras död (1 Mos. 11:32-12:1-4). Men innan dess var det Tera som var ledaren fram till hans död i Haran. När Tera anlände till Haran måste han ha varit en gammal man, och det är därför naturligt att han vill dö i sitt fäders land i norr, och inte i Kanaans land. Abraham respekterade tydligen sin fars önskan, och väntade med att dra vidare med förnyad kallelse efter det att Tera hade gått bort. Därför var det aldrig frågan om någon genväg till Kanaans land till att börja med.
Slutsatsen är den att ”kaldeiska Ur”, Abrahams barndomshem, är inte en förvanskning av den ursprungliga texten. Istället för att placera staden uppe vid Haran i norr, kräver Guds Ord att vi placerar den i södra Mesopotamien, i det antika Sumer.
Bibliografi
Aharoni, Yohanan. The Land of the Bible, a historical geography, andra reviderade utgåvan, London, Burns & Oates, 1979.
Baker’s Bibel Atlas. Red Charles F Pfeiffer, nineteenth printing, Grand Rapids, Michigan, Baker Book House, 1984.
The Biblical World. Red Charles F Pfeiffer, forth printing, Grand Rapids, michigan, Baker Book House, 1976.
Biblisk Uppslagsbok. Red. David Hedegård, EFS-förlaget, 1978.
Gordon, Cyrus H. ”Where is Abraham’s Ur?,” Biblical Archaeology Review, Vol III (June 1977), 20-21, 52.
Illustrerad Bibellexikon, vol 1, red Thoralf Gilbrant och Tor Inge Gilbrant, Illustrert Bibelleksikon a.s., SKI, Norge, 1988.
Thompson, J A. The Bibel and Archaelology, Grand Rapids, Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids, Michigan, 1960.
Unger, Merril F. Archaeology and the Old Testament, sjätte tryckningen, Grand Rapids, Michigan, Zondervan Publishing House, 1966.
Wright, G Ernest. Biblical Archaeology, Philadelphia, The Westminister Press, 1957.
I 1 Mos 11:32; 12:5 nämns Haran som startpunkten för Abrahams resa, och senare blev det hans släkting Labans hem (cf. 1 Mos 27:43; 28:10; 29:4). Laban hör också hemma i Paddan-aram (1 Mos 25:20; 28:1-7; 31:18) – ett annat namn för samma område, om inte identiskt lika – och på ett annat ställe (1 Mos 24:10), i staden Nahor (Nakhur, i Balikh dalen nära Haran) i Aram-naharaim (Mesopotamien). Traditionen får också stöd från Jos. 24:2f.
Baker’s Bible Atlas, red Charles F Pfeiffer, 47.
”Mitt emellan floderna” – Tigris och Eufrat.
Kallas för Tell el Muquiyar (”beckkullen”) på arabiska.
The Biblical World, red Charles F Pfeiffer, sid. 596.
Baker’s Bible Atlas, red Pfeiffer, sid. 55.
The Biblical World, red Pfeiffer, 596-597.
Biblisk Uppslagsbok, red David Hedegård, 1068.
(Latin Eusebius), cirka 260-340 e Kr. Biskop i Caeserea med omfattande författarskap, främst känd för kyrkohistoria för tiden till år 324, som givit honom benämningen ”kyrkohistoriens fader”.
(Gk. Eupolemos, eller Hackos som han är kallad i Neh. 3:4, 21, etc). Son till Johannes, son till Ackos; en av de två ombuden skickad av Judas Mackabeus (1 Macc 8:17; 2 Macc 4:11) till Rom cirka 161 f Kr för att be om hjälp mot Demetrius. Eupolemus har blivit identifierad som historikern med samma namn citerad av Eusebios (Praep. ev. ix.17ff.), men det finns inga bevis för att historikern hade Judiskt ursprung.
Septuagintan, den grekiska översättningen av Gt, gjort ca 200 f Kr.
Merrill F Unger, Archaeology and the Old Testament, 107-108.
The Biblical World, red Pheiffer, 602.
Yohanan Aharoni menade att Jos 24:2 syftar på det som geografiskt bland annat omfattar Syrien idag: ”With the triumph of Assyrian influence in the ninth and eighth centures B.C. a new term arises which once again includes Syria and Palestine as a single unit, viz. ”beyond the river” (Assyrian: eber nari), i.e. the region beyond the Euphrates. Naturally, from the Palestinian point of view, Mesopotamia is beyond the Euphrates; therefore, one finds verses in the Bible where the term ”beyond the River” expresses this meaning (Josh. 24. 2-3, 14-15; 2 Sam 10. 16). But in the course of time ”beyond the river” became the standard designation for Syria-Palestine, and with this meaning it even occurs in the Bible (1 Kings 4. 24).” (The Land of the Bible, a historical Geography, 2nd reviderade upplagan, 78).
Baker’s Bible Atlas, red Pfeiffer, 55-56.
J A Thompson, The Bible and Archaeology, 15.
Illustrerat bibellexikon, red Thoralf Gilbrant och Tor Inge Gilbrant, vol 1, 109.
G Ernest Wright, Biblical Archaeology, 41.
Gordon, Cyrus H, ”Where is Abraham’s Ur?,” Biblical Archaeology Review, Vol III (June 1977), 20-21, 52.
G. Ernst Wright, Biblical Archeology, 41.
Stefan Green
Positiv och negativ helgelse
Den här uppsatsen försöker skilja på vad som är kristen helgelse och sekulariserad form av helgelse.
Det finns alltså en slags helgelse i världen, men vad är det som karaktärisera den, och vart leder den?
Är kristna helt befriad från denna "negativa helgelse"?
Detta är några av de frågor som denna uppsats försöker ge svar på.
SG
Hämta artikeln här. :
Positiv och negativ helgels.DOC
Stefan Green1986-08-01
Positiv och negativ helgelse
Den här uppsatsen försöker skilja på vad som är kristen helgelse och sekulariserad form av helgelse.
Det finns alltså en slags helgelse i världen, men vad är det som karaktärisera den, och vart leder den?
Är kristna helt befriad från denna "negativa helgelse"?
Detta är några av de frågor som denna uppsats försöker ge svar på.
13Var därför beredda att bryta upp och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. 14Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. 15Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. 16Det står ju skrivit: "Var heliga, ty jag helig."
(1 Pet 1:13-16)
Det grekiska ordet för "helig" i v. 15 och 16 är Hagios, vilket betyder (fundamentalt) "avskild" (bland Grekerna, helgad till gudarna), och därför i Skriften i sin moraliska och andliga betydelse, avskild från synd och därför helgad åt Gud. I Gamla Testamentet (vers 16 är ett citat från 3 Mos 11:45; jfr 19:2) läggs det mycket vikt vid skillnaden mellan det som är heligt och det som är profant. Det heliga får aldrig användas på ett allmänt och vanhelgande sätt. Det som är helgat åt Gud skall endast vara för Hans ändamål – för alltid. De Kristna är alltså uppmanade att vara heliga och tjäna endast Honom. Men att uppnå helgelse är en missuppfattad lära som har skapat många problem både inom Guds församling och i samhället. Missförståndet är att man inte har klargjort skillnaden mellan positiv och negativ helgelse.
Helgelse är ett tillstånd, men också en process (en utveckling). I vers 13 kan man iaktta tre steg i detta förlopp. Först måste vi vara "beredda att bryta upp... ." Grundtexten här har ett bildligt uttryck: "Fäst därför upp ert sinnes kläder" (i eng. Bibeln, KJV – "bälte"). Guds ord till Israel i 2 Mos 12, var att de skulle äta påsklammet med sina kläder på och skor på fötterna, färdiga att ögonblickligen börja sin resa till det förlovade landet då signalen var given att evakuera Egypten. På samma sätt menar Petrus. Vi måste bryta ifrån världens påverkan och underkasta vårt hela sinnelag Guds uppenbarad vilja i Jesus Kristus. Paulus säger också i Ef 6:14: "spänn på er sanningen som bälte." Det är viktigt att låta sanningen fästa upp våra sinnes kläder så att våra liv är klädda med Hans helighet.
För det andra måste vi vara vakna. I grundtexten har verbet "vakna" betydelsen att man ska vara "nykter." Vi måste alltså vara vakna och inte vara berusade av denna syndfulla värld. Ef 5:18-20 säger: "Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av anden och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herren Jesu Kristi namn." Helgelse blir då inte längre något arbetsamt utan frihet och glädje i Herren till Hans ära. Detta tar oss automatiskt till det tredje steget. Vi måste sätta vårt hela och oförändrade hopp på den nåd som vi erhåller när Jesus Kristus kommer att bli uppenbarad i de sista dagarna. Heb 11:1 säger: "Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se." Abraham var en sådan man. Han var lovad det han inte kunde se, men trodde och var därför kallad "allas vår far" för dom som tror (Rom. 4).
Hur kan vi då uppfylla dessa tre steg? Enligt vers 14 skall de Kristna vara lydnadens barn och leva för Gud på samma scen där de en gång misstrodde Hans namn. Detta är exakt vad Paulus försökte förklara i sitt Filipperbrev: "Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning,..." (Fil. 2:12). Att vara lydnadens barn är då nyckeln till helgelse. Jacob är på samma våglängd när han påstår att tro utan gärningar är död (Jak 3). Arbetar vi då, som lydnadens barn, på denna helgelse själva? Nej, för Paulus stannar inte vid vers 12, i sitt Filipperbrev, men fortsätter till vers 13 med att säga: "Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte." Det är Gud, som arbetar med kraft och energi i varje troendes hjärta. Hans nåd i våra liv får oss att vara villiga och där med heliga.
De kristna skall alltså leva som lydnadens barn i relation till Gud. Jona gick, om något motsträvigt, till Nineve och predikade omvändelse. Men när Nineve, till Jonas förargelse, ödmjukade sig inför Gud blev han mycket arg. Han hatade människorna i Nineve för vad de hade gjort mot Israels folk och ville inte att Gud skulle förlåta dem för deras synder. Gud visade då varför Han ville förlåta Nineve. Precis som busken, som tjänade Jona och sedan dog på grund av maskar, avföll också Nineve på grund av syndens mask. Jona älskade busken för att den tjänade honom, därför blev han ledsen när den dog. Då förklarade Herren varför Han var ledsen över Nineves bortfall, och ville därför rädda dem ifrån dom och evig förkastelse. Vår lydnad får alltså inte vara styrd av våra egna själviska motiv (som Jonas). Guds medlidande för den förlorade människan borde vara grunden på vilket helgelsen ska vila på. Detta är vad Petrus säger i vers 14. Vi, som lydnadens barn, måste inte vara styrda av de begär som behärskade oss medan vi ännu var okunniga på Kristus.
Nu har vi kommit till stället där vi kan behandla vad positiv helgelse är (1 Pet 1:15, 16). Gud är helt separerad från allt som är ont och allt som är orent både i Honom och i relation till Hans skapelse. Med Hans helighet menas också den absoluta helgelsen i Hans natur. Detta borde vara påtagligt i oss, för Petrus säger i vers 15: "Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig." Detta är inte kläder som man kan ta av och på, men Guds kärlek strålande igenom oss var vi än är.
Det var i skenet av denna helgelse som profeten Jesaja utbrast, "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och (eller "för att") mina ögon hava sett Konungen, Sebaot." (Jes 6:5). Men nu har våra själars försoning blivit ombesörjt, genom Kristi blod på Golgata. Vi kan då likt Petrus i vers 16, förtrösta oss på att det står skrivit: "Var heliga, ty jag är helig." (3 Mos 11:45; Jes. 6:5-7).
Helgelse är ett villkor, för att se Gud (Matt 5:8; Heb 12:14), ett Helige Andens arbete (Rom 8:6, 9) genom Ordets effektivitet (Joh 17:17; 2 Tim 3:16, 17). Med andra ord, vi är inte heliga på grund av oss själva, men heliga för Gud är helig. Om Kristus är i dig, så är Guds rättfärdighet också i dig. Då är det inte din helighet, som är bara förstörd av synd, men Guds helighet som strålar i ditt liv. Detta är vad positiv helgelse är, inte min, men Guds helgelse.
Negativ helgelse däremot är när människan försöker själv skapa sin helighet (eller bli en gud själv). Istället för att säga, "var helig, ty Gud är helig," säger man då, "var helig, ty människan är helig." Ängeln Lucifer försökte men misslyckades (Jes 14:12-15; Hes 28:12-17; Upp 12:4; 19-20); Kain försökte, men misslyckades (1 Mos 4); människan försökte bygga Babels torn men misslyckades (1 Mos. 11:1-9); de skriftlärda och fariséerna försökte vara religiösa, men Jesus anklagade deras hyckleri (Matt. 23:1-36).
Idag är denna negativa helgelse vanligare och starkare än någonsin. Men aldrig har vi sett den misslyckas till den grad som den gör i våra dagar. Sekularistiskt tänkande ("secular humanism") syftar bland annat till att människans problem är samhället, och att samhället måste bli omskapat av människan. Men trots det har ungdomsvåldet och kriminaliteten ökat, drogmissbruket har inte blivit löst, pornografin florerar, krigshotet ökar ständigt, med mera. Det är svårt att förstå att metoder som fri abort och uppluckring av familjeförhållanden kan producera ett bättre samhälle. Nej, allt detta demonstrerar den negativa helgelsens misslyckande! Vi kan inte vara mer än vad vi är i Jesus Kristus. Vi kan inte lova något mer än att vara i centrum av Guds vilja med hjälp av den Helige Andens kraft.
När vi nu lever ett positivt heligt liv, kan förföljelse komma ifrån ett samhälle där man föredrar negativ helgelse (1 Pet 2:13-25). Men ändå måste vi vara lydnadens barn och heliga för Honom. Vi måste alltid komma ihåg att Jesus fick lida för den positiva helgelsens sak, som ger frid, glädje och evigt liv. Negativ helgelse däremot skapar förbannelse (Gal 3:10), slaveri (4:8), lust och synd (5:18-23), och hyckleri (6:13). Det skapar ingen rättfärdighet (2:6), ingen nåd (5:4), och det anstötliga i korset är borta (5:11); medan Guds helighet gör människan till arvtagare enligt löftet (3:29).
Många människor har slagit in på fel väg för att de inte ser fördelarna och nackdelarna. För några är det inte frågan om något missförstånd eller ovetande utan medvetet uppror mot Gud. De är okontrollerat drivna av sina egna själviska begär, likt ett skepp i en storm; då de, som har positiv helgelse i deras liv, kan stiga in i den Helige Andens fullhet.
Bibliografi
Cornish, Paul, The Doctrine of God.
Ironside, H. A., James and Peter.
Richards, Lawrence o., Expository Dictionary of Bible Words.
Vine, Expository Dictionary of New Testament Words.
W. E. Vine, Vine's Expository Dictionary of New Testament Words, sid 566.
Lawrence O. Richards, Expository Dictionary of Bible Words, sid 339.
_____________________________________________________________________________
Stefan Green
Ugarit
THE HISTORY AND EXCAVATIONS OF UGARIT
Ugarit, modern Ras Shamra (see table 1) was an important maritime city situated in the Northern part of Syria. During the Bronze Age, copper ore passed through Ugarit en route from Cyprus to Mesopotamia. Ugarit had important contacts with the Hittites of Asia Minor and with the Egyptians. It served as the crossroads between Mediterranean culture and the world of the Sumerians and Akkadians in Mesopotamia. With the coming of the Iron Age to the Near E., copper lost its importance and Ugarit lost its position as a major trading port.
The bay known as Minet el-Beida is located just fifty nautical miles opposite the point of the island of Cyprus (see table 1). Ugarit, the port town of that bay, is known to have been occupied as early as the fifth millenium B.C. Sargon of Akkad (ca. 2060 B.C.), and rulers of the Third Dynasty of Ur (ca. 2060-1950 B.C.) appear to have had contact with Ras Shamra. The pottery discovered among its ruins has definite Mesopotamian influence.
Between 2400 and 2300 B.C. the city was burned and its older population was displaced. Amorites and Semitic Canaanites migrated northward and the Canaanite people known to us as Phoenicians settled along the Mediterranean coast of north-ern Syria. The Phoenicians controlled Cyprus at this periodand Cypriote pottery is identical in design with that found at Ras Shamra.
Niqmad I and Yagarum I are said to have ruled Ugarit during the nineteenth and eighteenth centuries B.C., but we have no records from this period. The successors of these early rulers, did rule from the fourteenth century until the end of Ugaritic power (ca. 1200 B.C.). Royal correspondence discovered at Ras Shamra mentions golden vessels and other items which Niqmad II sent to the Hittite ruler, Suppiluliuma. While paying tribute to the Hittites, Niqmad also maintained an alliance with Egypt. Ugarit was caught between two great powers - Egypt and the Hittites - and each sought to control her. Ugarit seems to have been quite successful in her efforts to placate (a Peace) the rivals and maintain peaceful relations with both.
It was during the reign of Niqmad II (ca. 1360 B.C.) that Ugarit was destroyed by fire. After the fire the city seems quickly to have recovered its prosperity. It was under Hittite domination for a time but came under Egyptian control with Ramesses II (ca. 1290-1224 B.C.). During the reign of Niqmepa or Ammistamar II a fire destroyed a portion of the palace. The Hittites were responsible for the fire.
The reign of Ammistamar II was marked by growing trade with Crete. Ammistamar II was succeeded by Ibirana, and he by Niqmad III. Another ruler bearing the name Hammurabi is known, but his relation to the Niqmad dynasty is uncertain.
Tension between the Hittites and the Egyptians became acute during the 14th and 13th centuries and Ugarit was caught in the middle. After 1360 B.C. Ugarit had to acknowledge Hitt-ite suzerainty and paid tribute. Still Ugarit tried to main-tain friendly relations with Egypt. After the battle of Kadesh, fought to determine whether Hittites or Egyptians would control Syria, Ugarit enjoyed its final period of prosperity.
We learn from an Assyrian letter discovered at Ras Shamra that Ugarit was governed by a queen during the thirteenth century. Ugarit was friendly with Assyria at the time. Towards the end of the thirteenth century, and the beginning of the twelfth century, northern Syria was overrun by "Sea People" a term used in Egyptian writings to describe invaders from the Balkans and the plains north of the Black Sea who entered northern Syria and pushed southward. It is probable that many of the Aegean, Mycenaean, and Cypriote inhabitants of Ugarit sought refuge in their native lands at the time. There is no record of the battle, but we know that the Sea Peoples destroyed Ugarit.
Economic as well as political reasons help to account for the end of Ugaritic history ca. 1200 B.C. when iron began to replace copper as the metal used in the manufacture of tools and weapons. When copper was no longer needed, Ugarit lost its importance.
After the destruction of Ugarit, the port city never regained its ancient position. There are some evidences of occupation during the tenth century and Greek merchants of the sixth and fifth centuries are known to have stopped there. It was they who named the port Leucos Limen (white harbor). A large number of archaic Greek coins dating to the second half of the sixth century has been found. Later settlements, how-ever, were insignificant and the site was used for farming until the spectacular discovery in 1929.
In the spring of 1928, a Syrian peasant who was plowing near the coast of the Mediterranean Sea, seven miles north of Latakia, discovered an ancient tomb that lay just beneath the surface of his field. He then notified the Director of Anti-quities of the French mandate government. After a preliminary investigation of the discovery it was noticed that the roof of the tomb was constructed in a corbeled fashion similar to the design of tombs of the Mycenaean culture that had been discov-ered earlier on the isle of Crete. An archaeological expedition under the direction of Claude F.A. Schaeffer arrived at the site in late March of 1929.
The first six weeks of exploration was disappointing. The number of tombs that were found indicated that a sizable community had existed in the area. The archaeologists then turned their attention to a small hill located approximately a mile to the south, which the local populace called Ras Shamra (fennel head), after the aromatic shrub that grew profusely across it. Ras Shamra proved to be a tell sixty-five feet high which covered some seventy acres. The ruins of a small harbor town were also discovered less than a mile away on the shore of the small bay Minet el-Beida (White Harbor). Although the bay is inadequate for modern shipping, it had served the needs of the craft of antiquity.
The excavations met with immediate success. It brought to light the royal tombs of Urgant, two large temples, monumental ruins of civic buildings and royal palaces began to appear, and artifacts (profusion of pottery and occasional bronze articles) illustrating international commerce between Ugarit, Egypt, Mesopotamia, the Hittites of Asia Minor, and the Cretan Mycenaean areas. All these remains indicated that the city which had occupied the site had been very rich in material culture. The most significant discovery was the library with inscribed in several Near eastern languages, including the previously unknown Semitic language known as Ugaritic written in an alphabetic cuneiform script.1 The contents of the tablets could be determined only by deciphering the script. Fortunately, the process of deciphering was one of the shortest on record. The first tablet was recovered on May 14, 1929.2
The documents that were found in this library (later to be augmented by new discoveries), provided important information on the history and customs of ancient Syria, the nature of Canaanite religion, and the meaning of Biblical vocabulary (Hebrew) which became meaningful in the light of Ugaritic usage. The newly discovered alphabetic script provided mat-erial for the study of the origins of alphabetic writing.
The room in which the texts were found appears to have served as a library. It was situated in a building located between the two great temples of ancient Ugarit one dedicated to Baal and the other to Dagan.
Other things that were discovered was a pile of seventy-four bronze weapons and tools at the foot of a cellar stairway. A number of the most beautiful of the weapons contained in-scriptions in the cuneiform alphabet which had been used on the clay tablets.
Schaeffer's excavations at Ras Shamra have revealed five major periods of occupation at the site. Flint and bone implements from level five are associated with the prepottery period of Neolithic times. Level four corresponds to the Chalcolithic era; painted pottery associated with the Halation period of Mesopotamia culture was found at this level. The third level has been dated to the last half of the third mil-lennium B.C., when the city was destroyed by fire; the sub-sequent reoccupation continued to approximately 2100 B.C., Khirbet Kerak ware was associated with the last phase of level three. The upper two levels (ca. 2100-1500 and 1500-1200 B.C.) are of predominant interest because the city bore the name Ugarit through this period. It is probably that the myths and legends contained in the literary texts were origin-ally created by the inhabitants of level two, but the extant text are to be dated to level one, the last level of occupation and the period in which Ugarit reached the heights of its literary and cultural achievements.
Footnote:
1. Most of the tablets were written in this previously unknown alphabetic script which dates back to the same Amarna period.
2. By June 4, 1930, a partial deciphering had been publish-ed by a German scholar, Hans Bauer, whose work was based in part upon the earlier findings of Charles Virolleaud.
Bibliography